Det ekonomiska läget för tjänsterna inom den andliga vården i hälso- och sjukvården har under flera år varit ansträngd. De statliga bidragen för detta ändamål har legat stilla på samma nivå under cirka 15 år.
Vi är inte bara kropp. Vi vistas i mer än fysiska rum. Vi är tanke och dröm, gråt och skratt, hopp och missmod, starka och sköra, i vila och i rörelse, ande och liv. Vi rör oss mellan fysiska rum och existentiella verkligheter. Vi bör i livets olika skeende bli bemötta i vår fullhet med respekt och värdighet.
Sveriges kristna råd har i samarbete med Betaniastiftelsen anordnat en nationell konferens omkring avgörande beslut vid livets slutskede med underrubrik "Hur ska vi dö". Konferensen mötte ett stort gensvar från såväl politiker som personal från sjukhus och Sjukhuskyrkan. Fyra representanter från Statens medicinsk-etiska råd (SMER) deltog och redovisade de övervägande omkring livets slutskede och den promemoria som man enats om. Barbro Westerholm, som ingick i den arbetsgrupp inom SMER som under två år undersökte frågorna, sa i sitt inledningsanförande att vård i livets slutskede handlar om praktik, etik och juridik. Hon glömde en konkret fjärde faktor, nämligen ekonomi. För att tillgodose en kvalitativ och god vård i livets slutskede behöver det finnas människor som har kompetens, vana och fallenhet för att möta människors djupa existentiella och andliga behov. I livets gränsland utgör medarbetarna i Sjukhuskyrkan en viktig resurs.
Sjukhuskyrkan är Svenska kyrkans, frikyrkosamfundens och de övriga kristna samfundens gemensamma arbete inom hälso- och sjukvården. Det är en uppskattad och högt värderad ekumenisk verksamhet till stöd för såväl den sjuke som anhöriga och personal.
Det ekonomiska läget för tjänsterna inom den andliga vården i hälso- och sjukvården har under flera år varit ansträngd. En starkt bidragande orsak till det är att de statliga bidragen för detta ändamål legat stilla på samma nivå under cirka 15 år. Det innebär i praktiken en kraftig urholkning av bidragen. För Frikyrkosamrådets medlemssamfund innebär det att lokala församlingar får bära ett allt större ekonomiskt ansvar och det blir alltmer betungande att understödja tjänsterna i Sjukhuskyrkan.
Under år 2008 tillkom projekt och tjänster inom den andliga vården för judiska och muslimska trosbekännare. Dock har inga ytterligare medel skjutits till från staten. Det innebär att samma bidragspott riktad till den andliga vården i hälso- och sjukvården, nu delas mellan ännu fler aktörer.
Detta att jämföra med att, trots ekonomisk kris och besparingskrav, så har det kommunala partistödet ökat kraftigt. Totalt rör det sig om 378 miljoner som betalas ut i partistöd i kommunerna och 251 miljoner i landsting under 2010.
Det blir absurt att jämföra partistödet med den ringa summan på cirka 5 miljoner som beviljas som ekonomiskt stöd för andlig vård i hälso- och sjukvården som bedrivs av den frikyrkliga, katolska och ortodoxa kyrkofamiljen. Detta bidrag är det som utgör grunden för lön till närmare 55 tjänster samt utbildning och fortbildning för medarbetare inom Sjukhuskyrkan.
Problem med den frysta bidragsnivån visar sig i att sjukhuspastorstjänster skärs ner eller försvinner. Risken är att sjukhuskyrkan enbart uppfattas som angelägenhet för Svenska kyrkan och att ett välfungerande ekumeniskt arbete upphör.
Fler röster måste höjas för att påtala problemet med den frysta bidragsnivån. För att inte urholka trossamfundens möjligheter att fortsätta det goda ekumeniska arbetet inom hälso- och sjukvården behöver statsbidraget öka.
Mycket av det värdefulla arbetet i Sjukhuskyrkan sker i det tysta och ger inga stora rubriker i medierna.
Men utan Sjukhuskyrkans trofasta och gedigna arbete förloras en viktig resurs inom sjukvården och möjligheten att ge en värdig vård riskerar att gå förlorad.
Text: Marianne Andréas, frikyrkosamordnare i Sveriges kristna råd
Text publicerad som debattartikel i Dagen 2010-03-02