2017-07-10

Klockan är fem i tolvRSS

"Vi står inför enorma utmaningar, men vi som kyrka har ett alldeles speciellt uppdrag att vara en profetisk röst i den tid vi lever i. De gamla profeterna var inga siare. De såg verkligheten och sa att fortsätter vi så här så går det illa. De uppmanade människor att göra skillnad." Läs en klarsynt och tankeväckande intervju med Bo Forsberg, Diakonias snart avgående generalsekreterare.

Han har världen som sin arbetsplats. Tillsammans med medarbetarna på Diakonia arbetar han för demokrati och mänskliga rättigheter, för att värna om allas lika värde. Hans uppdrag är att ta berättelserna från konflikthärdar och katastrofer till politiker och beslutsfattare i syfte att skapa en mer rättvis värld. Bo Forsberg har en mörk bild av världsläget, även om det finns hopp. Men budskapet är kristallklart: klockan är fem i tolv. 

– Varje del av det jag har på mig hänger ihop med en annan människa, någonstans på jorden, säger Bosse och slår sig ner vid bordet med sin lunchbricka. Tyvärr jobbar många av dem som gjort mina kläder och odlat det som blir min mat, under orimliga arbetsvillkor. De har urusla löner, bor i bästa fall i små skjul, har ingen barnomsorg och eftersom de heller ofta inte förses med skyddskläder exponeras de för farliga kemikalier som ger alltifrån blodiga eksem till sterilitet.
 

Dyr prislapp på billigt plagg

Vi börjar förse oss av lunchen och Bosse berättar att han besökt flera av de platser där de aktuella varorna kommer ifrån.
– Mina skor har tillverkats i Italien, men jag gissar att skinnet de är sydda av kommer från Etiopien, säger Bosse och synar sina ljusbruna skor. Jag har sett de unga grabbar som går igenom syrabaden och garvar skinnet som ska bli mina skor. Efter några år är deras händer helt förtvinade för de har inga handskar. Men jag fick billiga skor. Min kavaj är köpt från en av de stora klädkedjorna i Sverige. H&M har 70 fabriker i Kambodja och där arbetar en halv miljon sömmerskor. Kvinnorna på fabrikerna har 1200 kr i månaden, arbetar 12 h/dag förutsatt att de lyckas med betinget 150 skjortor om dagen. Om man inte uppfyller det får man stanna tills antalet är uppnått, vilket gör att de flesta arbetar 14-15 timmar/dag. Arbetsgivaren tillämpar kontrakt på tre månader i taget, för att förvissa sig om att man inte råkar anställa någon som måste avbryta arbetet på grund av graviditet. Det är fullständigt orimliga arbetsvillkor. Men jag fick en billig kavaj.
 
– Jag skulle kunna fortsätta ge dig sådana exempel under hela vår lunch, säger Bosse och förser sig av fisken. Mina jeans kommer från Vietnamn och besöket där var inte speciellt uppmuntrande. En stor mängd barn i Kongo-Kinshasa arbetar med livet som insats, för att ta fram mineralen coltan för att jag ska kunna ringa och sms:a från min telefon. 
– Det jag menar är att mitt sätt att handla får direkta konsekvenser för någon annan person i världen. Som om inte det var nog, får mitt bilåkande, mina flygresor direkt påverkan på miljön, och än en gång är det inte jag som betalar den prislappen. Om vi inte kommer till rätta med klimatförändringarna kommer ett land som Bangladesh till stora delar kommer ligga under vatten om 20-30 år. I detta land bor idag 160 miljoner människor. Var ska de ta vägen? 
 
Jag skapar mig en liten konstpaus i vårt samtal. Antecknar och försöker äta lite på maten som svalnat för länge sedan. Men jag känner det knappt. Har tappat matlusten.
– Idag har vi 65 miljoner människor på flykt. Om fem år har den siffran fördubblats, enbart till följd av klimatproblematiken. Lägg där till siffran för alla som måste lämna sina hemländer tillföljd av krig och andra oroshärdar. Vart är de välkomna?
 

Ett omänskligt beslut

Bosse lägger besticken åt sidan och tittar på mig.
– För att ge en beskrivning av livet på flykt vill jag berätta om en kvinna från Somalia. Hennes man var död sedan många år och torkan gjorde det svårt att få tag på mat på den lokala marknaden. Grundvattnet var slut och hon insåg att hon var tvungen att ta sina fem små barn och lämna landet. Efter en veckas vandring genom en kruttorr öken inser hon att hon aldrig kommer att klara alla fem barn på den mängd vatten och mat hon orkat bära med sig. Hon tvingas lämna ett barn att dö i öknen för att rädda de andra. Efter ytterligare några dagar måste hon göra samma sak igen. När hon väl kommer till ett flyktingläger i Kenya, har hon bara två barn kvar. De andra är lämnade i öknen. Sådana här beslut går inte att fatta, säger Bosse och blicken skärps. Jag har själv fem barn och ser framför mig hur jag tvingas titta Malin i ögonen och säga att nu lämnar jag henne här för att rädda Anna, Erik och oss andra. 
 

Rekord i murbygge

Det är omöjligt att inte förstå vart han vill komma. Vi i västvärden konsumerar varor i en takt som vår jord inte orkar med. Vi gör det dessutom till priset av samhällets svaga individer. Och när de till slut inte kan bo kvar i sina hemländer, till följd av klimatpåverkan som de själva inte är skulden till, stänger vi gränserna och pratar om systemkollaps. Frågan blir hängande i luften; vad är det för värld vi vill ha? 
 
– Det har aldrig byggts så mycket murar som det görs just nu. Idag finns 60 fysiska murar och fler planeras. I Indien vet man mycket väl att grannlandet Bangladesh är på väg under vatten och bygger därför en gigantisk mur för att tydligt markera att dit är de inte välkomna. Trump markerar på samma sätt till Mexico. Den nyligen tillsatte presidenten Erdoğani Turkiet har vi också skäl att ifrågasätta och i Storbritannien deklarerade man genom Brexit att de vill lösa sina problem på egen hand. Det mest skrämmande är att personerna jag nämnt är folkvalda. På motsvarande sätt var det befolkningen i Storbritannien som önskade lämna samarbete och lösa situationen på egen hand. Men isolerade länder och murar är ingen lösning, historien borde ha lärt oss det. Men vi måste ta ett gemensamt ansvar för våra barn och våra barnbarns skull. Och jag ser faktiskt ljusglimtar.
 

Inspireras av människor som fått nog

– När människor bestämmer sig för att det är nog, finns ingen starkare kraft i världen, forsätter Bosse och plötsligt är det något som glimmar till i hans blick. Vi har sett det förut. Marcos fall i Filippinerna, Pinochet i Chile och apartheidsystemet i Sydafrika är några exempel. Jag har besökt några av de till synes mest hopplösa platserna i världen. Men på alla platser har jag mötts av människor som trots enorma personliga nederlag står rakryggade och vill förändring. De organiserar sig, kommer på nya sätt att överleva, odla och bo, men vi måste få upp ögonen för deras problematik och inse att de ofta hänger ihop med mitt sätt att leva. Det ska också sägas att polariseringen i väst också har väckt många goda krafter, vilket är hoppingivande. Människor ger av sin tid, läser läxor med nysvenskar, arrangerar språkcaféer och öppnar upp sina hem.
 
– Vår värld är skakad i dess grundvalar, men vi tror på en Gud som har skapat världen, som bär den och som alltid har använt sig av människor när han skapat ett nytt kapitel. Jag tänker på Paulus, Petrus och Maria. På samma sätt behöver han dig och mig. Vår värsta fiende är likgiltighet och uppgivenhet. Engagemanget är möjligheten. 
 

Kyrkan som profetisk röst

Bosse menar att förändringar är möjliga, oavsett om vi talar om klimat, krig, fred eller fattigdom. När människor kommer samman med gemensamma visioner om förändring, skapas en enorm drivkraft. 
– Vi behöver komma samman i vår värld och inte sluta in oss bakom murar. Vi står inför enorma utmaningar, men vi som kyrka har ett alldeles speciellt uppdrag att vara en profetisk röst i den tid vi lever i. De gamla profeterna var inga siare. De såg verkligheten och sa att fortsätter vi så här så går det illa. De uppmanade människor att göra skillnad. Vi måste bäras av tro, hopp och visioner. 
 
På frågan hur han orkar se allt det han gör på sina resor, hur han orkar bemöta nonchalans från beslutsfattare och allmänhet i ett välmående Sverige, suckar Bosse. 
– Det är en paradox, säger han och lägger ner havrekakan och ställer ifrån sig kaffekoppen. Han tittar ut genom fönstret på den vackra svenska försommargrönskan. Jag uppmuntras av de som har det sämst. I de mest hopplösa situationer möter jag människor som vill förändring. Men visst är det märkligt att man ska behöva åka dit för att uppmuntras! Sen brukar jag också tänka på berättelsen om ekorren och fredsduvan som satt i en skogskant och pratade.
Du som är så klok, sa ekorren, hur mycket väger en snöflinga? Ja, en snöflinga väger nog så gott som ingenting, svarade fredsduvan. Det var märkligt, fortsatte ekorren. För när jag en dag satt och räknade snöflingorna som föll på grenen och kom till 1 475326, så brast plötsligt grenen och jag ramlade ner. Då tänkte fredsduvan, det kanske bara behövs en till så vänder det. Jag brukar tänka på samma sätt, säger Bosse och ser men ens pigg ut igen. Det kanske bara behövs en till, så vänder vi den här skutan. 
 
Text: Sofie Rotstedt
Foto: Mikael Good

SAU >
ALT >
Mullsjö folkhögskola >

SAM bg: 140 - 0753
SAM swish: 
123 138 89 82

ALMANACKAN
TIDNINGEN AKTUELLT


Aktuellt från Alliansmissionen är en medlemstidning som ges ut fem gånger per år. 

Läs direkt →

ADRESSER

Svenska Alliansmissionen,
Västra Storgatan 14
553 15 Jönköping

Tel: 036-30 61 50
E-post: info@alliansmissionen.se

SNABBLÄNKAR