Måndag morgon, en morgon med en skön känsla i kroppen. SAM och SAU:s konferens på Gullbrannagården är förbi och den blev vad vi hoppats och bett om, en härlig mötesplats mellan människor och mellan människa och Gud. Vilket var bäst? Omöjligt att svara på. Jag tänker på när jag fick lägga händerna på en medmänniska som söker Guds ansikte och hjälp i förbön, det är nåd att få vara där i den helighetens närhet just då. Eller när man jublande klappar i takten på en härlig konsert, eller när jag personligen i bibelstudie och förkunnelse leds närmare Gud, eller när jag på ombudsmötet konstaterar att nu tar vår rörelse ett steg till i uppdraget att berätta för världen om en kärleksfull Gud, eller samtalet över kaffekoppen med spännande bekantskaper - nya som gamla, eller när jag som missionsföreståndare får ordinera två nya pastorer i vår rörelse, eller... Vilket är bäst?, kanske är det den helhet som bara en konferens likt denna kan erbjuda.

Tack alla ni som var med och bidrog till denna suveräna helg, oavsett om ni syntes och hördes offentligt eller verkade i det tysta, Tack Gud för din närvaro!

Nu går vi vidare som vi säger i vår vision: Tillsammans med Jesus i världen!

Kjell Larsson

Missionsföreståndare

Årets höjdpunkt närmar sig!

2013-04-22

Som du säkert inser talar jag om SAM och SAU:s gemensamma årskonferens på Gullbrannagården 9-12/5. Programmet är klart och det kittlar verkligen. Idag har det varit en förberedelsedag för min del. Bor man som jag i Värnamo har man nära till en pärla i form av Augustas stuga, Kolvarp, Horda. Till denna stilla plats som Horda frikyrka hyr ut åker jag allt som oftast när jag behöver stilla mig inför viktiga uppgifter. Idag var det att förbereda konferenspredikan som stod på schemat.

Den predikan blir i form av en dialog med SAU:s förbundssekreterare Mikael Celinder. Vi möttes förra veckan och talade oss samman. Nu funderar vi på var sitt håll över ord som kallelse och sändning. Hoppas du kan komma och lyssna. Visst är det häftigt att kunna konstatera att Gud räknar med oss var och en i kallelsen och i utmaningen att spegla honom i vår omvärld. Ingen är för liten eller ringa, Gud räknar med alla. Nej, jag skall nog inte lätta mer på förlåten utan hoppas att du kommer och lyssnar.

En annan del i dagens förberedelse var att fundera över hur vi presenterar den målsättning för SAM som en processgrupp jobbat fram under snart två år. 2011 antogs en framtidsutredning som nämnda grupp fick i uppgift att realisera. Nu är det dags att presentera den på vårt ombudsmöte under konferensen.

SAM vill mission! Det är en sats som blivit en bärande del i målsättningen. Den som kommer får del av tankarna processgruppen mejslat fram.

Ikväll skall jag möta våra blivande pastorer Jonas och Daniel. Vi i SAM ordinerar våra pastorer till tjänst i vår årskonferens. I år är det Jonas och Daniel. Över en bit mat ikväll skall vi gå igenom vad som väntar och upplägg. Spännande är ordet. Som om inte detta vore nog såg jag idag annonsen på vår hemsida, annonsen om konserten med stort K. Samuel Ljungblahd och Bodekull Jazz & Gospel Orchestra. Hejans bra musik väntar.

Visst förstår du att årets höjdpunkt väntar runt hörnet, vi ses på Gullbranna!

God bless!
Kjell Larsson

Ps, du ser programmet i sin helhet här!

Självvald eller påtvingad stillhet?

2013-04-12

Under två veckor drabbades jag som så många andra svenskar dessa tider av en påtvingad stillhet. Den stavas influensa. Det är ingen kul upplevelse. Ändå är det en bagatell jämfört med den som tvingas till stillhet på grund av t.ex. arbetslöshet eller sjukdom. Den stillheten, stiltjen, är varken självvald eller önskad och skapar mycket frustration hos den som drabbas. Det är värt vår respekt, omtanke, omsorg och förbön.

Att vara ofrivilligt åsidosatt kan skapa en negativ stress och negativa effekter i tillvaron. Alltför ofta glömmer vi att be för och eller visa omsorg om dessa vänner. Tänk om vi skulle vara betydligt mer uppmärksamma i våra församlingar på den som drabbas och mer på tårna i vårt tänk och verksamhet för att möta de behov som uppstår för den som lever i påtvingad stillhet. Låt fantasin flöda sprungen ur omtanke och omsorg.

Samtidigt så borde vi som har en välfylld – eller väl fylld – almanacka och stressar oss fram genom tillvaron stanna upp och välja en tid av stillhet. Vi är många som stretar på med mycket och mer så att vi på grund av stressen får mindre gjort trots att vi tror oss vara effektiva. Ibland tror jag vi lurar oss själva. Dessutom är jag rädd för, för egen del likaväl som för kristenhetens, att vi blir förytligade när vi inte tillåter oss att stanna upp och vila, reflektera och hämta styrka. Vi läser i gamla testamentet; ”Genom stillheten och förtröstan skall ni vara starka”. Men vi jagar fram i oförminskad takt. Till vilken nytta om vi förytligas?

Vågar du stanna upp? Vågar du bli stilla och lyssna in både dig själv och Gud? För många år sedan sa predikanten och författaren Tomas Sjödin vid ett tillfälle jag inte glömmer; ”Det är bara i stillheten du kan bli du för dig, och det är bara i stillheten Gud kan bli Gud för dig”. Kloka ord av en klok man. För visst vill jag lyssna in mig själv och förstå vem jag verkligen är, visst vill jag lyssna Gud och förstå vem han verkligen är och vill i mitt liv.

Bibeln känner människan och hennes väsen, läs gärna Jes 30:15-17 och begrunda vad de versarna betyder i ditt liv. Det skall jag göra de närmaste dagarna. För nu väljer jag stillheten och tystnaden några dagar i retreatens form. Några dagars möjlighet till eftertanke och reflektion, för att motverka ytlighet. Några dagars möjlighet till att jag blir jag för mig och att Gud blir Gud för mig.

Gud välsigne dig som lider i påtvingad stillhet att komma vidare till sund verksamhet igen. Gud välsigne dig som inte väljer att stanna upp för reflektion och eftertanke utan jagar på i stress. Gud välsigne oss var och en att genom stillhet och förtröstan bli starka.

Kjell Larsson

Missionsföreståndare

Vem sa att unga inte gillar kyrkan?

2013-03-11

I helgen fick jag två nya möten som gjorde hjärtat varmt. Dels i Bondstorp där jag på fredagskvällen mötte tonårsgruppen i samband med helgens gudstjänster där. Vi firade gudstjänst för att sedan i församlingsvåningen mötas kring borden som dignade av härliga varma mackor och sorlande livsglada tonåringar. Ett 40-tal som trivdes i gemenskapen kyrkan erbjöd. Dessutom fick jag möta hängivna ledare som verkligen gillade sina tonåringar och som tillsammans med sin pastor och såg till att det var fullt ös vid borden. Framåt 22.00-tiden gick vi upp i kyrksalen igen, satte oss långt fram, sjöng några lovsånger och jag fick möjlighet att berätta om hur Jesus är, hur han förlåter, upprättar och älskar dem var och en. 40 tonåringar, knäpp tyst, fullt fokus på andakten. Visst surrade någon mobil till, men Gud var där mitt i gruppen. Vem sa att unga inte gillar kyrkan? Vem sa att kristen tro är passé för unga?

Lördag middag, öppet hus för nya utbildningen ALT, Akademi för Ledarskap och Teologi. SAM:s lokaler på Juneporten. Skulle det komma några ungdomar för att kolla in utbildningen som vi i SAM sedan ett drygt år driver tillsammans med pingströrelsen och EFK? Jag smög in mot slutet av samlingen för att kolla läget. Upptäckte en sal fylld av ungdomar som var intresserade av utbildningen. Smög och smög förresten, Ulrik Josefsson, föreståndare för ALT, upptäckte mig direkt och bad mig komma fram och presentera mig och svara på frågan som just då engagerade de församlade. ”Hur når vi dagens svenskar med evangelium?” Jag gav ett svar genom några enkla tankar om vikten av att leva nära våra medmänniskor, leva äkta i relation tro och liv. Gjorde det samtidigt som mitt hjärta gladdes åt alla dessa unga som just nu funderar och brottas med kallelsen om att ge sig hän och följa Guds vilja i sina liv. Vem sa att unga inte gillar kyrkan? Vem sa att kristen tro är passé för unga?

För tre veckor sedan var jag och Jonas Melin, vår pionjärkonsulent, på en pionjärkonferens i Uppsala. Församlingsgrundarnätverket, ekumeniskt i Sverige, arrangerade tre dagar för att fundera kring och entusiasmera för församlingsplantering i Sverige. Närmare 100 deltagare där jag, 53 år, var bland de äldsta. Fullt av unga som brann för att Sverige skall få se nya församlingar växa fram därför att människor tar emot Jesus i sina liv. Vem sa att unga inte gillar kyrkan? Vem sa att kristen tro är passé för unga?

Ofta ser vi svarta rubriker om hur kyrkan minskar och sekulariseringen tilltar. Må så vara statistiskt sett, samtidigt ser jag hur det ljusnar vid horisonten. Jag tror att Gud reser upp nya ledare, ungdomar som möter Gud till frälsning och vill gå för det fullt ut. Här finns äkthet i längtan och överlåtelse och det gör mitt hjärta varmt. Vem sa att unga inte gillar kyrkan? Vem sa att kristen tro är passé för unga? Vem sa att sekulariseringen helt tagit över vårt land? Det ljusnar, Gud verkar och han reser upp unga entusiastiska människor till tjänst för sitt rike. Frågan är om vi ser det och om vi ”gamlingar” hakar på?

Kjell Larsson

Ställ mobilens alarm på 10:02!

2013-02-19

Att ställa mobilens klocka att ringa som påminnelse 10.02 var en av utmaningarna vi fick under konferensen Pionjär 13. Ett 80-100-tal personer möttes några dagar, 15-17/2, i Lötenkyrkan, Uppsala, för att fokusera behovet av församlingsplantering i Sverige. Och många av deltagarna var unga, 25-35 år, vilket gladde mig oerhört. Vi vet att under en tioårsperiod har ungefär en församling i veckan lagts ner medan det endast startats en ny var femte vecka. Behovet av nya församlingar i ett sekulariserat Sverige är alltså riktigt stort. Nu vet vi i och för sig att av alla de som lagts ner beror en del på att församlingar gått samman eller att det inte på landsbygden finns befolkningsunderlag för att bedriva församling. Men det är bara en liten del av helheten, sanningen - och utmaningen - är att vi i vårt land behöver starta många nya församlingar.

Ta Jönköpings kommun som exempel, vilket gjordes. En kommun med c:a 130 000 invånare där c:a 30 000 av dem enligt statistiken berörs av kristen verksamhet. Statistiken får man fram genom församlingarnas redovisning av sk betjänade. Det är ju fantastiskt att Smålands Jerusalem når så många människor. Det gläds vi över, samtidigt som vi känner sorg och ett sting av misslyckande när vi tvingas konstatera att c:a 100 000 människor i den kyrktäta regionen inte berörs av församlingarnas verksamhet.

Ett annat exempel är Stockholm, varje dag flyttar c:a två SL-bussar till stan. Alltså en ökning med sisådär 100 personer om dagen eller drygt 36 000 personer om året. Många av dem till ytterområden där inte församlingarna finns eftersom kyrkorna ofta ligger centralt inne i stan. En stor utmaning ligger här att plantera nya församlingar för att möta det stora behovet. Våra andra storstäder ser ungefär likadant ut. Vi behöver, poängterades gång på gång under konferensen, starta många nya församlingar av många olika slag. Det är en stor utmaning för oss som enskilt kristna såväl som för kyrkor och samfund.

Därför är jag glad för de pionjärsatsningar vi redan gör i och genom Svenska Alliansmissionen, samtidigt som jag känner utmaningen bulta på dörren; Våga språnget och satsa än mer. Var finns du som vill gå när Herren frågar; Vem skall jag sända, vem vill vara min budbärare? Frågan ställdes till Jesaja i gamla testamentet men den är lika aktuell idag. Vem vill gå, vara bärare av evangeliet till nya områden i vårt eget land. Men också ut i vår värld. (Du har väl noterat att vi söker nya missionärer?) Alliansmissionen har en stolt historia av församlingsplantering och mission. Den historien vill vi inte se förpassas till historien utan vi vill självklart skriva vidare med nya församlingar som växer fram och nya modiga personer som lyssnar in Guds kallelse att vara bärare av evangeliet. Som svarar ja Herre, sänd mig, när kallelsen når hjärtat!

Så ställ mobilens alarm på 10:02, den utmaningen är konkret. Det syftar på bibelordet i Luk 10:2 där Jesus uppmanar oss att be, han säger: "Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd"! Så varje dag när alarmet ringer, då ber vi med Jesu ord om arbetare till skörden. Och vem vet, kanske du själv blir svaret på den bönen!

God Bless / Kjell Larsson

Värna den jord som Gud älskar

2013-02-13

Med rubriken Värna den jord som Gud älskar bjöd igår Sveriges kristna råd, Diakonia och studieförbunden Bilda och Sensus, in till en spännande dag kring klimatfrågorna. En dag som inte målade allt i svart utan med utgångspunkt i allvaret skissade möjligheter för mänskligheten att vända den dystra och förödande verklighet som hotet mot skapelsen utgör.

Föreläsning av en engagerad engelska vid namn Louisa Pole följdes av panelsamtal med sex kyrko- och samfundsledare. Ärkebiskop Ander Wejryd, SVK, Biskop Anders Arborelius, Katolska kyrkan, Anders Blåberg, EFK, Marie Willermark, Frälsningsarmen, Olle Alkholm, Gemensam Framtid, samt undertecknad för SAM. Samtalet leddes av Svante Axelsson, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen.

Samtalet kretsade mycket kring hur vi kan återställa den skapelse vid fick ansvar av vår Herre att förvalta, hur vi kan leva våra liv, enskilt såväl som kyrka, på ett trovärdigt och ansvarsfullt sätt. Och det i relation till det förvaltarskap Herren Gud anförtrodde människan redan i skapelsens morgon.

Vad är ett gott liv? En fråga som penetrerades, finns det ett gott liv utan ständig ökad tillväxt och materiella tillgångar? Går det att tänka tillväxt i andra termer än strikt ekonomiska med ständigt flöde av mer prylar osv? Tillväxt i termer av gott liv måste ju inte nödvändigtvis vara av ekonomisk art eller ökad standard. Tillväxt borde vara ett djupare begrepp än det mantra vi ständigt matas med. Det måste även inbegripa våra relationer och vår livsstil. Inte minst för att vår livsstil skapar offer, offer i naturen och offer i tredje världen där människor, inte minst kvinnor och barn, hålls kvar i fattigdom när vi inte vill eller förmår ändra vårt sätt att leva och tänka*.

Skriften Sveriges Kristna Råd ger ut, Värna den jord som Gud älskar, vill jag varmt rekommendera var och en att läsa. Ta hem den via www.skr.org till församlingen, till studie- eller bönegruppen. Läsa denna korta, lättillgängliga och innehållsrika skrift. Och inte minst; be Gud om nåden att älska hans skapelse, för den man älskar är man rädd om. Be Gud om nåden att våga leva enklare och mindre självupptaget.

Ps, SAM och SAU har tillsammans utformat en miljöpolicy. Den presenteras på vår gemensamma årskonferens i maj. Missa inte den. Ds

* Det krävs minst 2-3 jordklot med dess resurser om varje människa skall kunna leva med svensk standard. Hur går det ihop när vi säger att vi vill att alla skall få det bra?

Män som hatar kvinnor eller Rädsla finns inte i kärleken

2013-02-07

Såg du också Uppdrag granskning på SVT igår? Det handlade om det hat som män utsätter kvinnor för på nätet. Ett antal kvinnor, bla journalister, författare och samhällsdebattörer, som utsatts för hot läste upp hotbreven rakt upp och ner. Breven var skrivna av män som hatar kvinnor, eller kanske snarare är rädda för kvinnor som har egna åsikter, egen vilja och förmår framföra det.

Jag mådde illa över vilket ursinnigt hat som finns. Ett hat som tar sig olika uttryck, mot kvinnor, mot invandrare, mot oliktänkande eller dem som inte passar in. Tror att dessa män som skrivit hatbrev i själva verket är rädda och små inuti. Jag undrar vad som driver fram detta hat. Vad som gör att man inte kan klara människor som inte tycker, agerar eller är som jag. Tror att dessa män, människor, som hatar behöver hjälp i grunden att bearbeta vad som skapat detta hat.

Rädsla finns inte i kärleken, skriver Johannes i sitt första brev kap 4, vers 18. Han fortsätter: fullkomlig kärlek fördriver rädslan. Kanske är det så att kärlekens motsats inte är hat utan rädsla men att rädslan tar sig uttryck i hat. Kanske är det så att vi behöver mötas över olika gränser för att överbrygga rädsla för varandra. För att se att hoten oftast inte är så hotfulla när vi möter varandra. Nej, jag säger inte att allt är okej om vi bara tycker om varandra. Det finns självklart gränser för vad som är okej. Men samtidigt beror mycket hat på att vi inte vågar mötet med varandra, beror på att vi inte förstår varandra och därmed blir rädslan till hat.

Det är intressant att se hur Jesu lärjungar i Jesu gemenskap förvandlades från varandras fiender till vänner om vilka det kom att sägas: Se hur de älskar varandra. Jag tror att Johannes hade rätt, att hans ord var sann visdom, Rädsla finns inte i kärleken, fullkomlig kärlek fördriver rädslan. Men så hade han upptäckt och erfarit kärleken i Jesus Kristus. En kärlek som förenar till skillnad från rädslan som splittrar.

Nu börjar det

2013-01-23

– jag ser fram emot det!

Ser fram mot vad kan man undra, jo Svenska Alliansmissionens bön- och insamlingshelger under temat vi ber och ger. Varje år, vid denna tid, runt kyndelsmässohelgen, åker vi ut till så många församlingar vi bara kan och hinner. Vi, det är centralt anställda på SAM, det är hemmavarande missionärer, våra pionjärpastorer och pigga pensionärer. Vi gläds över möjligheten att komma ut till ett 80-tal församlingar under ett par helger.

Vad gör vi då i mötet med församlingarna? Jo självklart predikar vi Guds ord, vi ber tillsammans för det arbete församlingarna och samfundet har tillsammans. Såsom utbildning, församlingsplantering och internationellt arbete. Och vi samlar in en gåva till SAM:s arbete. Vad innebär det undrar du, ja bl.a. här på vår webbsida hittar du mycket information om vad vi gör inom SAM.

Själv skall jag närmast till Ryd och Råhult denna helg för att helgen därpå möta vänner i Skarpnäck, Kärrtorp och Södertälje. Det är hur kul som helst att få denna möjlighet till möten med vänner och med Gud i gudstjänstens gemenskap. Mötas och tillsammans samla kraft och inspiration för att fortsätta det uppdrag vi finns i, uppdraget att i ord och handling berätta om vem Gud är och vad han gjort i Jesus Kristus.

Har du möjlighet så välkommen med på någon av dessa gudstjänster. Om inte kan du knäppa dina händer där du finns. Du kan också sätta in en gåva till vårt gemensamma arbete på bg 140-0753 eller pg 14286-9. Märk gåvan ”SAM:s insamlingshelg”.

Väl mött!

Bibelsyn och Bibelbruk

2013-01-07

Tidningen Dagen har börjat året med intressanta artiklar kring bibelsyn. Hur skall vi betrakta Bibeln? En fråga nog så aktuell i vår tid. En fråga som tycks dela kristenheten och även synen på hur jag lever min kristna tro. Vi fick en uppställning av olika bibelsyner och etiketter på vart man hör hemma.

Jag är nog ganska enkel i min syn, för mig är Bibeln Guds av helig Ande inspirerade ord till oss människor. Den har förmedlats via ett antal författare som med sin personlighet fått färga texten medan själva innehållet är inspirerat från Gud själv. Om detta finns naturligtvis mycket att tänka och skriva. Självklart så, och dessutom av de som är betydligt mer insatta än undertecknad. Jag tycker dock att Lousannedeklarationen för oss i klart rätt riktning när den säger oss att Bibeln är Guds ord. Det betyder för mig att den är just Guds ord till oss. Inte bara att den innehåller Guds ord som subjektivt behöver tolkas enskilt av var och en eller att den blir Guds ord i mötet med läsaren. Det gör det omöjligt att då fastslå vad som är Guds ord och vad som kan lämnas därhän. Bibeln är Guds ord till oss!

Det stora problemet är nog snarare bibelbruket, och att det minskar. För oss i Alliansmissionen har vi historiskt sett alltid hållit Guds ord högt och med ödmjukhet över att vi inte förstår allt ändå försökt leva efter ordet i visshet om att det är budskap från Gud till oss. Det betyder att en del får vi lyfta på hatten för när vi inte förstår. Men att på grund av svårigheter lämna det och säga att det inte skulle vara Guds ord känns magstarkt. Bibelbruket, ett signum för Alliansmissionens folk, det är min oro. För när vi ser NFU*- enkäternas svar inom Alliansmissionen ser vi att vi förvisso håller Guds ord högt men att vi inte längre läser det i någon högre omfattning. Det bekymrar mig.

Bekymrar av flera skäl, dels för att vi tenderar att förytligas i vår tro om vi inte tar del av den vägledning och undervisning Bibeln ger oss. Dels att vi sekulariseras (glömmer) och förs längre bort från den Gud som förmedlar sig till oss genom sitt ord. Dels att vi går miste om välsignelser och löften som Gud ger i sitt ord. Dessutom minskar vår egen kunskap om den tro vi bekänner varpå vi får allt svårare att berätta för andra eftersom vi själva inte riktigt vet. Vi behöver, man och man emellan, i våra gudstjänster och samlingar ständigt uppmuntra varandra till bibelläsning och bibelbruk.

Så här i början av det nya året vill jag uppmuntra och utmana till förnyad och fördjupad bibelläsning och bibelbruk. Det finns så gott om bibelläsningsplaner (Dagen hade med en alldeles nyligen) och andaktsböcker som hjälper oss. Ta del av dessa. Själv har jag en app i mobilen som ger mig en vers varje dag, en psaltarpsalm och andaktsbok som dagligen vägleder. Det tar inte många av dagens 1440 minuter i anspråk men gör desto mera nytta.

Januari är bibelns och bönens månad på ett särskilt sätt. Lyft det i din församling, bön och fasta, bibelordet i centrum. Jag är helt övertygad om att det kommer att göra skillnad i ditt liv och din församlings liv.

Bibelsyn är oerhört viktigt, att vi håller Guds ord högt och aktat. Bibelbruk är inte mindre viktigt, det ger dig vägledning genom livet och Gud möjlighet genom helig Ande att forma och leda ditt liv.

God bless!

* NFU = Naturlig Församlingsutveckling

2013 - ett nytt år möter oss

2013-01-01

Så har vi lämnat 2012 och gått in i 2013. Man undrar stilla vart åren tar vägen. Samtidigt som man inser att längs vägen går min Herre och ger vägledning, kraft och stöd. Han vill att våra liv skall bli till välsignelse för människor längs vägen. Stilla kommer undran, hur blev mitt 2012? Ja, nog fanns där det som blev bra, blev till välsignelse, samtidigt en del i övrigt att önska - åtminstone för för mig.

Nu vill jag gå in i ett nytt år med ambitionen att mitt liv "inte blir ett tidsfördriv utan fyllt av mening och motiv", för att citera Tomas Hagenfors sång. Skall det bli så får jag nog ta sällskap, sällskap med dig för tillsammans blir vi nå´t att räkna med. Men framför allt sällskap tillsammans med Kristus, det blir nå´t det! Som vi sjunger i en annan sång: "Han är hel, jag en del, tillsammans blir vi en hel del". Häftigt att få vara en hel del i Kristi kropp och tillsammans med dig gå hans ärenden.

2013 hoppas vi på SAM inte bara att ekonomin går ihop utan framför allt att vi i våra församlingar, centralt och inte minst i våra liv får betyda skillnad för människor i vårt land och utöver vår värld. Får vara språkrör för Kristus och Guds rike, får vara hans händer och fötter i diakoni och socialt stöd både i missionsland och Sverige.

Visst vill du vara med och bidra, för vem vill att livet bara blir ett tidsfördriv? Så låt oss gå in i 2013 med liv och lust, med överlåtelse till Kristus och fyllas av hans helige Andes kraft, då kan vårt liv bli fyllt av mening och motiv!

Så låt oss gå, häng på...

Ett rikt välsignat 2013 önskar jag dig!

Himlen har landat i sandaler och vandrat...

2012-12-20

Så här års läser vi julevangeliet i Luk 2, vi läser Joh 3:16 och vi läser ur Jes 9:2f;

Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram...Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig Fader, Fredsfurste.

Fred är på många håll över vår jord helt klart en bristvara. Fred är vad många längtar efter. Fred är så mycket mer än bara vapenvila. Fred är vad änglarna sjöng om där på julnatten att Gud skulle komma med. Fred talar Jesaja om när han i sin profetia förmedlar orden från Gud. Han säger att Gud skall bryta sönder oket som tynger och bränna soldatens av blod nedsölade stövel och mantel. Fredssymboler och fredslöften från himmelen.

Nu är ju inte Guds tankar våra tankar, vi kanske skulle skramlat ihop ännu större arméer och överträffat fienden med ännu värre vapen. Konsekvensen hade blivit än mer blodsutgjutelse fast åt andra hållet, för fiendens räkning. Så tänker människan nu och så har människan tänkt i alla tider. Mer och starkare makt och vapen, hämnd och vendettor över dem som skadat, skymfat och dödat.

Gud tänker annorlunda, hans tankar landar i ett nyfött barn, ett barn med starka titlar förvisso men ändå ett värnlöst barn. ”Himlen har landat i sandaler och vandrat” kan man säga med Ingemar Olssons ord. Gud väljer en helt annan strategi än nya starkare vapen som skrämmer och dödar ännu mer effektivt, han väljer att skapa fred i varje enskilt hjärta. En fred baserad på det offer och den kärleksgärning Kristus Jesus gjort för oss. En fred baserad på att Kristus Jesus genom sitt offer på Golgata banat vägen fram till Faderns hjärta. En fred baserad på att vi tar emot honom i våra hjärtan och låter hans kärlek få komma till uttryck i våra liv. Då kan verklig fred åstadkommas när vi börja be för den som förföljer, vänder andra kinden till och i vår Herres anda lever utgivande för andra.

När dessa tankar formas läser vi om den ena oroshärden efter den andra i vår värld, man suckar och våndas över att människan aldrig lär sig. Lär sig att våld bara föder mer våld, att hat bara genererar mer hat. Man ber än mer intensivt bönestrofen Jesus lärt oss;Låt ditt rike komma. Det som advents- och jultid berättar, även om skolverket inte vill att det sägs högt ens i kyrkan, är att ”Himlen landar i sandaler och vandrar”, att Gud i Jesus Kristus kommer oss till mötes för att förmedla fred.

Förmedla fred i varje hjärta armt och mörkt, fred i våra relationer, fred med skapelsen och fred mellan nationer. Det är vad advents- och jultid handlar om. Men allt bottnar i om vi vill ta emot, fyllas av och förmedla den kärlek som ledde till att Gud blev människa, och som gjorde att Kristus Jesus offrade sig för oss. För han tvingar sig inte på dig, mig eller någon annan människa. Men han finns där, vår Fredsfurste, och vill förmedla sin fred till varje hjärta som tar emot. Tar vi emot?

Som enskild kristen, som församling, får vi också denna advents- och jultid ta emot Kristus, låta oss fyllas av honom och den frid, försoning och fred han förmedlar. Och vi vill – eller hur? – förmedla det vidare för: ”varje hjärta armt och mörkt” när han vill via oss sända ”en stråle blid, en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid”. (Psalmer & Sånger 116)

Med önskan om Guds fred till dig och din församling!

God Jul och Gott nytt år önskar vi på SAM genom Kjell Larsson / missionsföreståndare

Unna barnen en vit jul!

2012-12-17

Är det något vi alla ser fram emot så är det jul med allt vad den står för. Vi tänker på trevnad, gemenskap, god mat och en fridfull helg tillsammans med familj, släkt och vänner.

Många barn ser på ett särskilt sätt fram emot jul och jullov. Man drömmer om det där paketet med just den rätta julklappen i. En vit jul där pulka och skridskor kommer till användning är ju en riktig höjdare. Samtidigt som barnen djupast sett värdesätter flera dagar med mammas och pappas uppmärksamhet och närvaro. För prylar har man redan i mängd, men föräldrarnas tid är oftast inte lika riklig. Något som ger ett gnagande samvete hos oss föräldrar. ”Tänk att de man älskar mest ofta får minst tid och närvaro av mig. Och när vi möts är både jag och barnen trötta efter en lång dag”. När blev det så, hur blev det så?

För några år sedan gick en dokumentär på SVT som bar titeln: Rör inte min sup. Den handlade bland annat om barnens längtan efter mamma och pappas uppmärksamhet, inte minst vid semester och ledig tid. Man intervjuade ett flertal barn i 7-10 års ålder. Barnen berättade om hur de var rädda för mamma och pappa eftersom de blev annorlunda av den där drickan. Det handlade inte om missbrukare eller ens riskbrukare, det handlade om vanliga svenska föräldrar som tog lite för många starköl, nubbar eller vinare på ledig tid. Problemet var bara att barnen inte kände igen sina föräldrar, ölen eller vinet skapade en stark otrygghet hos barnet och väckte en rädsla för ens egna föräldrar.

Nej, vi vill inte peka finger eller moralisera. Vi vill bara utmana föräldrar och vuxna att våga avstå alkoholen för att ge barnen en vit jul med den närhet och tid både barn och vuxna behöver. Visst är det så att det finns alldeles för många mörka exempel där riskbruk och missbruk gör att både jul och barnaåren förstörs för våra barn. Visst kan vi måla den bilden genom att återge lärares berättelser om elevers vånda inför att behöva gå hem på jul- eller sommarlov.

Men att svartmåla eller moralisera är inte poängen med det vi skriver. Vår poäng, eller utmaning om du så vill, är att våga avstå alkohol dessa helger som ligger framför. Och därför vill vi också stå bakom kampanjen ”Vit jul” som IOGT-NTO driver som utmanar alla vuxna att avstå all alkohol i jul- och nyårshelgen. Allt för att unna barnen en glad och minnesvärd vit jul!

God Jul och Gott nytt år!

Kjell Larsson

tillsammans med

Lars-Gunnar Wettebrand

Konsulent

Hela Människan i Småland

Al(l) t för Sverige

2012-12-05

Ett teveprogram som fångat mitt intresse är det med svenskamerikarna som tävlar om vinsten, vinsten att få träffa sin svenska släkt. Programmet visar på svenskt liv och historia och låter förundrade svenskamerikaner som längtar efter att hitta sina rötter leva som svenskar under några sommarveckor. Ett av momenten är när programledaren, Anders Lundin har historielektion.

I söndags gick han igenom lite om svenskens sekularisering, vilket var spännande. Han talar om svensken som ointresserad av religion. Synd att SVT inte är bättre pålästa. Visst är vi i Sverige sekulariserade, men samtidigt tror jag att det funderas mer och mer över andliga frågor så i grunden är nog svensken mer religiöst och andligt intresserad än vad som framkom.

ALT för Sverige! ALT, Akademi för ledarskap och teologi, är den nya utbildning som SAM, EFK och Pingst tillsammans driver sedan ett drygt år tillbaka. ALT för Sverige är vad vi satsar på. Att utbilda goda ledare, pastorer och missionärer för framtiden, allt för att möta det andliga behov som växer fram i vårt land med dess sekulariserade vakuum?

Idag möts vi i styrgruppen för ALT, vi kan konstatera att uppemot 80 unga människor just nu förbereder sig för tjänst i Guds rike. 80 hängivna och överlåtna härliga ungdomar, det ger framtidstro och hopp för Sverige. Du och jag, vi kan stötta dem i bön och offer. SVT, de har inte med det perspektivet för framtiden, det har vi som vet att Guds rike går framåt.

God bless!

Varför ska vi bry oss?

2012-11-27

När sensommaren var som vackrast tillsatte undertecknad och Mikael Celinder, Förbundssekreterare SAU, en freds- och miljögrupp som skulle se över våra policy och vårt förvaltarskapsarbete i SAM/SAU.

De har jobbat idogt under hösten och tagit fram ett förslag till förnyad policy. Texten nedan är ingressen till policyn. Jag tycker den är mycket tänkvärd och en god utgångspunkt för vårt engagemang. Vad tycker du?

Läs och begrunda, låt dig utmanas privat och i din församling till förnyat ansvar i förvaltarskapsfrågorna. Texten nedan har rubriken Varför ska vi bry oss?

Bibeln lär oss att Gud är alltings ursprung och orsak, skapelsen är Hans händers verk. Människan är unik som skapad till Guds avbild och har en speciell plats i Guds hjärta men allt skapat, växter och djur, är älskat av Gud så som konstnären älskar sitt konstverk. Naturen får sitt värde från samma källa som människan. Vi har samma ursprung och väntar på samma framtid (Rom. 8:21, Kol 1:20).

Detta tror vi kan väcka en förundran och respekt inför den makalösa värld som Gud låter oss leva i. Samtidigt gör människans plats som Guds avbild att hon också har en stor del i ansvaret för skapelsen. Gud ger oss ansvaret för att sköta om, vårda och bevara skapelsen så att den kan leva vidare (1 mos 2:15). Det handlar dock aldrig om ett överlåtande av ägandeskap utan om ett förvaltarskap där jorden en dag ska lämnas tillbaka. Jorden är fortsatt Herrens. (Ps 24:1) Gud låter alltså oss låna jorden, och det som Han skapat med stor omsorg och kärlek är så vår uppgift att vårda på samma sätt. Förvaltarskapet är ett uppdrag att ta på största allvar vilket inte minst framgår av Jesu liknelser om punden i Luk. 19. Det är därför med stor sorg och ånger som vi ser på tillståndet i vår värld och konstaterar att vi hittills till stora delar misslyckats med vårt gudagivna uppdrag. Men med tron på en hoppets och förlåtelsens Gud är det aldrig försent för andra vägval.

Förvaltarskapet är en självklar del av vad det innebär att vara lärjunge till Jesus Kristus, allting är skapat genom honom och tillhör honom (Kol 1:16). Den Jesus som kallar oss att följa honom är den Jesus som kallas fredsfursten, den Jesus som förklarar sitt eget uppdrag med att säga att ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet” (Luk 4:18).

Detta, tillsammans med uppmaningen från Jesus att vi skall älska vår nästa, innebär att den kristna kyrkan aldrig får blunda för frågor som rör fred, rättvisa och miljö. Överallt där människor eller skapelsen i stort far illa ska kyrkan, som efterföljare till Jesus, vara Hans representant och ställa sig på den värnlöses och svages sida och vara en förebild för samhället.

När larmrapporter om klimathot och nyheter om krig och katastrofer strömmar in är det lätt att känna hopplöshet: Vad gör mitt liv och mina val för skillnad? Vi tror på en Gud som kan göra något stort av det lilla och vi är inte ensamma. Tillsammans kan vi göra skillnad och tillsammans med Jesus är potentialen enorm!

Dessutom har den kristna kyrkan alltid stärkts av motgång, när vi lärt oss att inte bara lita till oss själva. För i svagheten blir kraften som störst (2 Kor 12:9).'

Vår utmaning från och ansvar inför vår Skapare, skapelsen, våra medmänniskor och kommande generationer är att som enskilda kristna, som församling och samfund, målmedvetet och seriöst arbeta med förvaltarskapets nyckelfrågor; fred, rättvisa och miljö.

Får man göra fel?

2012-11-20

Frågan ställde jag till min lärare under en lektion på mitt första år av teologiska studier på Korteboskolan; ”Får man göra fel som pastor?” Frågan var ju naturligtvis dum men samtidigt väldigt ärlig. Efter att ha brottats med kallelsen under flera års tid satt jag nu i skolbänken. Allt för att förbereda mig inför uppgiften som pastor. I den uppgiften låg bland annat att möta människor i olika svåra situationer, i själavårdssamtal och så vidare. Tänk om jag gör fel då, säger fel eller ger fel respons och jag stjälper i stället för hjälper? Fel gör ju alla det vet vi om, men får man göra fel som pastor? Som sagt en dum men ärlig fråga när man är på väg att våga språnget ut i tjänst som pastor.

Som människa är det likadant, vi gör fel, det blir fel ibland. Vi tar fel beslut, gör fel saker medvetet eller ej. Det får ibland små eller inga men ibland desto större konsekvenser. Domsöndagen på söndag hjälper oss se att det finns en Gud som vill förlåta och ge nåd. Inte bara släta över det som blev fel, det som är synd, men förlåta och upprätta. Hans död på korset är grunden för att den förlåtelsen blir möjlig.

Vad blev svaret från läraren på min dumma och ärliga fråga? Hon tog mig på största allvar, svarade med berättelsen från Getsemane trädgård. Där var Jesus med lärjungarna den kvällen han greps. Jesus hade sagt till sina lärjungar att inte ta till vapen, ändå tog Petrus till svärdet och högg örat av en tempelvakt när Jesus skulle gripas. Det blev fel. Petrus gjorde fel, tvärs emot vad Mästaren sagt och det fick stora konsekvenser för den som blev utsatt för hans felaktiga handlande. Vad gjorde Jesus? Jo han tog upp örat och läkte mannen.

När det blir fel; - vi har en Mästare att följa, att gå tillsammans med. En Mästare som inte sänker oss när det blir fel, och det gör det allt som oftast, utan en Mästare som helar, läker, förlåter och upprättar. En Mästare fylld av nåd och sanning. Därför behöver vi inte rädas när domsöndagen närmar sig. Den dagen förmedlar nåd. Därför behöver vi inte rädas att gå dit han kallar, även om vi gör fel finns han med oss. Det är trösterikt för mig, jag har vågat gå i hans tjänst genom åren. Och fortsätter i hans spår även framöver. Trygg i hans sällskap, trygg av domsöndagens budskap.

Ett steg till...

2012-11-12

Fem samlingar senare kan vi konstatera att årets regionalsamlingar blev både
go´a och välbesökta. Vi fokuserade temat Församling i rörelse – i lärjungaskap och mission. Vi belyste och samtalade bland annat om behovet att som enskilda, församlingar och samfund ta ett steg till. Ett steg i Jesu efterföljd. Har ni tänkt på att när Jesus steg i båten står det att hans lärjungar följde med. (Matt 8:23)

Mission och lärjungaskap handlar i grund och botten om efterföljelse, att gå med Jesus. Att ta ett steg till, ett steg till Jesus. Ett steg till en älskande Gud, den Gud som älskar oss ända upp på korset. Så nog handlar mission och lärjungaskap om att ta steget till Herren och att gå med honom.

Då kan man stilla undra, vart går Herren? I Bibeln ser vi hur Jesus tar stegen till människan, men även för människan. Det är steg vi som lärjungar och efterföljare får ta i hans sällskap. Ett steg till människan, ett steg till vår medmänniska. Efter första brodermordet (1 Mos 4) svarade Kain vår Herre med en motfråga när Gud undrade var hans broder Abel fanns; Skall jag ta vara på min broder? Den frågan har ekat genom människans historia allt sedan dess. Bibeln låter oss förstå att så är fallet, vi skall ta vara på vår broder. I Jesu efterföljd ligger att ta ett steg till, till Herren och till vår broder.

Jesus steg i båten och hans lärjungar följde med. Hur är det med oss, vill vi ta ett steg till Jesus och till vår medmänniska? I överlåtelse och efterföljd, i steget till och för vår broder? Vilka ord ekar mest i våra inre? Kains ord; Skall jag ta vara på min broder? Eller Jesajas svar på kallelsen; Herre här är jag, sänd mig?

"Kyrkans förvaltarskap är..."

2012-11-01

Tänk vad en sats kan hänga kvar i tanke och hjärta. En av förra veckans föreläsare på kursdagen om övergrepp i kyrkliga miljöer sa om den uppgift kyrkan har, om kyrkans förvaltarskap följande: "Kyrkans förvaltarskap är en hälsning till människan att nåden finns". Vilken uppgift i vår tid att förmedla nåd och förlåtelse. Inte bara i prekära situationer likt övergrepp utan över huvud taget för mänskor vars tillvaro slagits sönder, trasats eller begränsats pga skam, skuld och synd. Självförvållat eller något som drabbat oss. Det förvaltarskapet, att förvalta, visa på och förmedla nåd måste vara en av kyrkans absolut viktigaste utmaningar.

Då krävs att kyrkan, dvs vi som Jesu efterföljare, lägger örat till marken och lyssnar in vad människor bär på. Och att vi själva går i clinch med våra egna liv så att nåden och förlåtelsen får chans att bottna i oss och vara vår bärkraft. För som samma föreläsare sa; "Bara förlåtna människor kan förmedla förlåtelse till andra".