Vi är samlade i en sidosal. Mammor och ungdomar sitter längs med väggarna så som egyptierna helst gör då de samlas. Leenden möts och besvaras. Lite gnissel hörs och en rullstol lyfts över dörrtröskeln.
Det är en kall onsdagskväll i februari och Fairhavens grupphem har samlats till träff ihop med tre andra center. Rektor Linda har bjudit med mig och berättar:
– Vi samlas så här ihop ibland. Nu var det ett tag sedan men mammor har frågat mig när vi mötts. Eftersom både kristna och muslimer möts under skoltid är det först på kvällen vi kan samlas så här i en kristen gemenskap.
Människorna som sitter i rummet är främst ortodoxt kristna, men de har inget emot att fira gudstjänst i den katolska kyrka vi befinner oss i. Det verkar heller inte bekomma ungdomarna. De ler och drar i sina mammor för att få presentera dem för mig. De är stolta och ögonen sprudlar av lycka.
Kvällen börjar med att vi kastar boll till varandra och säger våra namn. Sefar får bollen och kastar den vidare. Det är svårt för mammorna med alla nya namn men de ungdomar som kan hjälper gärna till för att få leken att fungera. Någon missar en passning och vi skrattar tillsammans.
Efter en stund möbleras rummet om och helt plötsligt är ett buffébord det centrala i rummet. En traditionell egyptisk måltid dukas fram. På en sekund förvandlas alla till gamar. Mashi (risfyllda grönsaker) och chips skickas över hela rummet, gifflar äts i all hast och drickor öppnas. Allt enligt det egyptiska måttet för samvaro kring matbordet.
När all mat är slut och papperstallrikarna är ihopsamlade förflyttar vi oss till kyrkorummet. Det tar lite tid med rullstolar, förvirrning och sneda fötter. Men väl där slås jag av tanken som etsat sig fast: här är vi samlade – fattiga och rika, svenska och araber, kvinnor och män, unga och gamla, katoliker, protestanter och ortodoxer.
Upplevelsen blir om ännu större då det är dags för nattvard. Den katolske prästen läser på arabiska och vi ställer oss upp. Mitt svenska öra förstår det inte språkligt men på insidan vet jag precis vad det handlar om. Och det är det som är det stora och mäktiga. Att vi, tillsammans är på väg att fira nattvard.
Från första raden där jag sitter ser jag alla unika individer komma fram i mittgången för att ta del av nattvarden. Välmående tant Linda, goa döva Randa, Sefars mamma som kämpar för att få pengarna att räcka ihop, vuxne Nasr som är en meter kortare än alla andra och underbare Rafi som vinkar med hela handen och mumlar något för sig själv. Alla får vi ta del av samma nattvardsfirande. Aldrig har det varit en så stark upplevelse för mig. Denna rit som hemma sker en gång i månaden. Här blev det så mycket mer än ”ett minne av Jesus”. Det blev en uppenbarelse av det faktum att vi alla är lika mycket värda. Detta fantastiska som man så lätt tar för givet eller glömmer bort som något stort. Men det är verkligen något stort. Kanske ännu större i ett land, där människor som i den stora massans ögon ses som onormala och konstliga, behandlas orättvist många gånger.
Tänk vad stort, att Jesus kom för att rädda oss alla. Längden, eller bankkontot spelar ingen roll. Vi är alla fastän många, del av samma kropp. När jag tänker efter och försöker förstå detta självklara, blir det så stort att jag inte helt ut förstår det. Bilden då Rafi tuggar i sig den doppade oblaten har fastnat i hjärtat och det kommer krävas mycket, för att övertala mig om något annat än att vi är Guds älskade barn allihopa.
Text: Sofie Johansson,
läser utbildningen Ung Tro Global och gör sin praktik på Fairhaven i Egypten